Det var en gång, för ungefär hundra år sedan, ett land där trångboddhet, mörker och sjukdom regerade de industrialiserade städerna. De fattiga, industriarbetarna, var de som värst drabbades, då de hostande trängdes i städernas centrala delar, och de kunde skatta sig lyckliga om de någon gång kunde fly ifrån fabrikernas rök för att få lite solljus i ansiktet. Urbaniseringen innebar uppenbara problem. Som en reaktion mot detta introducerades de funktionalistiska idéerna som skulle skingra mörkret och röken och ge hela folket drägliga boendemiljöer i glänsande nya förorter. Äldre generationer ger än idag uttryck för en viss aversion mot staden och drar en lättad suck när de minns utbyggnaden av förortens större, ljusare bostäder.
Såhär hundra år senare har en hel del hänt. Solljus och avskildhet är inte längre de bästa preventionerna mot sjukdomar som tuberkulos. Ett miljonprogram har genomförts, städerna splittrats och massbilismen introducerats. Ambitionerna om att höja boendestandarden lyckades, trångboddheten minskade. Samtidigt står miljonprogrammets förorter till viss del tomma och de som bor där flyttar oftast så snart de bara kan därifrån. Det pågår just nu en flykt tillbaka till staden.
Kuriöst nog så är det mesta som byggs än idag utformat till stor del utefter funktionalismens idéer om solvinklar, gleshet och separatism. Kravet på tillgång till direkt solljus i alla bostäder lever inte bara kvar, det finns även ambitioner om att skärpa det. Varför? Det råder nog inte så många tvivel om att en bostad med bra solförhållanden är lättare att sälja än en bostad med sämre solförhållanden (om alla andra faktorer är lika, vilket de aldrig är), men hur ligger det till med tanken om att direkt solljus är nödvändigt för hälsan hos de boende?
Få faktorer verkar väga så tungt som solvinklarna i stadsbyggnad idag. Så fort man studerar typologin på de områden som bebyggs så inser man snart vilken oerhörd inverkan solvinkelfrågan har på stadens utformning och det liv som finns i den. Kvarteren sprängs sönder. Uppenbarligen är solvinklar viktigare än täthet, social blandning och urbana rumsbildningar. Det finns såvitt jag kan se två alternativa förklaringar till detta: Antingen bygger man så för att man tror att sådan bebyggelse är mer attraktiv och att man tjänar mer pengar på att bygga så, eller också bygger man så för att det finns hälsoaspekter att ta hänsyn till där exponering av direkt solljus är nödvändigt.
Allt som oftast ser planerna ut ungefär som den här: uppbrutna strukturer som släpper in solljus.
Vi kan lämna det första alternativet därhän för en stund, och fokusera på det andra. Är det av hälsoskäl som Boverket ställer krav på att varje bostad ska ha tillgång till direkt solljus någon gång under året? Yimbys Patrik Andersson gjorde lite efterforskning i samband med en diskussion om den höga, täta staden. För det första så måste vi ta hänsyn till att fönsterglas i princip enbart släpper igenom UVA-strålning, inte UVB-strålning som är den som startar produktionen av D-vitamin i huden. UVA-strålningen å sin sida har flera direkt negativa hälsoeffekter, som åldring av huden, risk för hudcancer och nedbrytning av D-vitamin. Vill man producera D-vitamin med hjälp av solljus hjälper det alltså inte att sitta hemma i vardagsrummet och sola genom rutan, utan då får man pallra sig ut i friska luften. Ett mer säkert och effektivt sätt att få i sig D-vitamin är genom kosten. Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att de negativa hälsoeffekterna av direkt solljus klart överväger de positiva.
Det finns naturligtvis andra hälsoaspekter som är värda att beakta. Kanske finns ett mer indirekt samband mellan solljus och psykisk hälsa? Om inte annat så kan nog de flesta vittna om att de tycker sig bli upplyfta och uppiggade, eller kort och gott lyckligare av sol och ljus. Jag kan själv skriva under på det. Men märk väl att det vi talar om här är direkt solljus som ska finnas tillgängligt i varje bostad. Om det skulle finnas några studier som påvisar ett samband mellan brist på direkt solljus i bostaden och psykisk ohälsa så är det i alla fall ingenting som Boverket refererar till när de formulerar sina krav. Det kanske också är rimligt att anta att miljöer som gör människor deprimerade inte borde vara miljöer som är attraktiva att bo i, låt vara att alla kanske inte alltid vet sitt eget bästa i hälsofrågor. Man ska också komma ihåg att ljus inte är detsamma som direkt solljus. Bostäder och boendemiljöer går att göra mer eller mindre ljusa utan att man måste ha direkt solljus in på köksbänken, till exempel genom att reflektera ljus mot byggnader eller använda stora fönster.
Samhället ser inte ut som på 30- eller 40-talet. Vi arbetar inte längre större delen av vår vakna tid i mörka fabriker, utan vi har mer fritid än någonsin. Hemmafrun existerar inte längre på samma sätt, och har därför inte behov av att ha ljus in i lägenheten, och ungarna är oftast på förskolan medan föräldrarna jobbar. De flesta sitter antagligen inte gärna inne och solar ens om de har möjlighet att göra det, utan går hellre utomhus en stund och njuter av vädret. Jag skulle gissa på att fler snarare ser direkt solljus som en obekvämlighet i regel, varför så många har persiennerna neddragna när det är soligt väder. Men det är spekulationer.
Solljus är uppenbarligen en väldigt viktig säljpunkt för Sannegården, husen verkar först och främst fungera som solterasser.
Ändå vill Boverket skärpa solkravet. Såhär skriver man i en revidering från 2006:
Miljöer som denna är inte tillräckligt attraktiva för att få byggas, då de inte är solvinkeloptimala.
Det kan kanske uppfattas som nästan komiskt, men då ska vi ha klart för oss vilka enorma inverkningar kravet har. "Förslaget kan innebära viss begränsning i stadsplanering" säger man, men solvinkelhysterin har snarare totalt sprängt sönder staden, på bekostnad av en enorm förlust av stadsvärden. Det är svårt att hitta någon rationell förklaring till varför det är som det är. Många verkar fortfarande känna någon slags stark revulsion inför bara tanken på urbanitet, som om de ser de gamla tbc-infesterade industristäderna innanför ögonlocken varje gång de blundar. Kommentarsfälten i större publikationer brukar ofta fyllas av upprörda påståenden om att "det är väl klart att folk inte vill bo i den smutsiga innerstan!" så fort förtätningsfrågan kommer på tal. Nej, alla vill inte bo i stan, men i relation till tillgång på bostäder är det uppenbarligen så är det uppenbarligen fler som vill det än som vill bo i uppsprängda förortskvarter, sol på vardagsrumsparketten eller inte.
Så till frågan om attraktivitet och vinstmaximering då. Jag vet inte om det fortfarande är förvånande för många, men det är alltså urbana miljöer, med tillgång till service, kultur och kollektivtrafik, som är de mest attraktiva miljöerna idag. Dagens Industri rapporterade, till exempel, helt nyligen om en studie som visade detta, men det har man kunnat observera länge nu. Maria Meyer-Martins, vd för Boplats Göteborg, hade ju helt rätt när hon i en intervju konstaterade att det finns en massa tillgängliga bostäder på nära pendlingsavstånd till Göteborg i närliggande orter som Trollhättan. Där finns det ju gott om just sådana uppbrutna, soliga bostadsområden som Boverket anser är de mest attraktiva. Ändå är det konstigt nog Göteborg de flesta vill flytta till när de vill bo i Göteborg, och då gärna till stadskvarteren. Byggbolagen borde alltså gynnas av att bygga tät kvartersstad, eftersom det är de bostäderna som ligger högst i pris, medan bostäder i de soliga och öppna förorterna går ner i pris. Om man bygger slutna kvarter blir ju dessutom exploateringsgraden högre, vilket borde gynna byggbolagens vinstsyften. Tanken om att bostadskvarter måste ha optimala solvinklar för att vara attraktiva verkar alltså inte hålla hur man än tittar på det.
Fantastiska solförhållanden för Masthuggsterassen, men trots det och centralt läge var det svårt för Riksbyggen att fylla husen efter att de byggts.
Man behöver inte mörklägga hela staden bara för att man sluter kvarteren istället för att splittra dem. Vad det handlar om är att några lägenheter i kvarteret får något sämre solförhållanden, och att det byggs bostäder som annars inte skulle byggts och som därför får bättre solförhållanden. Existerande bostäder är mer attraktiva än icke-existerande bostäder, något som borde vara relevant med dagens stora bostadsbrist. Så länge man inte har funnit bättre motiveringar än en diffust upplevd höjd attraktionsnivå som motsäger empiriska studier om vad som faktiskt är efterfrågat, så borde man inte ha något krav på direkt solljus in i alla bostäder.
YimbyGBG om: solljus, stadsplanering, solvinklar, boverket, bygglag
Bloggar om: solljus, stadsplanering, solvinklar, boverket, bygglag