GP kör i dagarna en artikelserie om äldreomsorgen i Göteborg och i stort. De rapporterar om en omsorg som får mindre resurser i en sådan takt att om:et är på väg att trilla bort. Kopplat till detta är det intressant att fundera på vilken plats pensionärer har, får och behöver i stadsplaneringen. Behöver vi reservera mark i staden för nya typer av boenden för äldre när antalet platser på äldreboenden blir allt färre?
Det här är frågor som borde intressera alla eftersom ålderdomen är en dom som vi envar döms till – för eller senare, förhoppningsvis. Det är många många som redan fått domen.
I GP:s serie rapporteras om minskade resurser och behövande som inte beviljas platser på äldreboende. Det är varken en nyhet eller en överraskning. Media brukar med jämna mellanrum rapportera om märkliga bedömningar av omsorgsbehov. Bland vänner och kollegor hör man ofta hur någon får kämpa med kombinationen av stort engagemang i anhörigvård, familj och heltidsarbete då samhällets resurser inte längre står till förfogande.
Det nya i GP:s rapportering är den mer sammantagna bilden. Den visar att av de avslag som någon har orkat överklaga har hälften landat i att kommunen gjort fel. Människor som enligt lagen har haft rätt till äldreomsorg har inte fått det av Göteborgs kommun.
Det har inte getts explicita politiska direktiv om en restriktivare hållning till att erbjuda stöd men det har getts implicit genom begränsade resurser. Daniel Bernmar (V) berättar att äldreomsorgen har fått en minskad del av samhällets resurser sedan 20 år tillbaka. Biståndshandläggarna sitter med den behövande på enda sidan och budgeten på den andra. Minskad budgetram är troligen ett av de mest effektiva politiska beslut som kan tas om målet är att få fram en hårdare bedömning.
För några månader sedan hade jag av en tillfällighet ett mycket intressant samtal med Petter Ahlström, VD på SeniorVärlden och CLA Sweden AB, om seniorers behov av boende och stöd. Jag minns idag inte ordagrant vad han sa och vad jag la till i mina tankar, så det följande baseras på Ahlströms kunskap men är filtrerat genom mig.
Mellan 65-75 år är dagens pensionärer ute och far land, rike och världen runt, men från ca 75 års ålder så börjar oftast en i paret blir något mindre mobil. Det finns i 75+ gruppen en majoritet av pensionärer i behov av mer eller mindre stöd – om än inte speciellt mycket i början.
Samhället kommer inte kunna erbjuda detta om vi tittar på hur många som kommer att bli pensionärer och hur många som kommer att förvärvsarbeta. De som är 65 år och äldre utgör i dag 19 procent av befolkningen mot 17 procent för trettio år sedan. Om ytterligare trettio år beräknas andelen äldre ha ökat till 24 procent enligt Statistiska centralbyråns prognoser. Andelen personer i så kallad förvärvsaktiv ålder – mellan 20 och 64 år – förutses minska.
Sakta, knappt märkbart monteras äldreomsorgen ned steg för steg. Från år 2000 har 32.000 platser på äldreboende försvunnit i landet – det är en fjärdedel av alla platser som fanns. I Göteborg har snart 1000 platser försvunnit. Samtidigt har de äldre blivit fler. Det är symptomen på detta som GP nu har börjat rapporterar om.
Samtidigt sitter 65+:arna på ca 70% av de svenska privatpersonernas kapital, vilket framförallt är bundet i deras hus med avbetalda lån. Deras boendekostnad är minimal så alla former av flytt till något mindre innebär en högre boendekostnad. De flyttar bara om de är absolut tvungna eller får inte ens då som vi sett ovan. Många blir kvar i ensamhet i en stor bostad med ett växande omsorgsbehov som inte tillgodoses – allt medan trädgården växer igen. Deras bostad hade en stor barnfamilj kunnat nyttja fullt ut.
Dessutom går dagens pensionärer från att vara sparsamma, tacksamma och nöjda (20- och 30-talister) till att vara mer spendersamma, förväntansfulla, kravställande, aktiva och självständiga (40- och 50-talister).
Sammantaget öppnar detta upp för affärsidén att bygga hus för äldre där det finns extra stödfunktioner att köpa. Något som liknar ett bostadshotell. Vill du inte ha hjälp så kostar det inget extra, men vill du ha hjälp kan du välja att köpa den. Behovet av hjälp avgör pensionären själv och inte någon handläggare inom äldreomsorgen med tighta ekonomiska ramar. Dessutom planeras det för socialt umgänge genom gemensamhetslokaler (som en lobby, spa, bar, trädgård,...) där man kan umgås med andra om man blivit ensam kvar. Undersökningar har visat att pensionärer är beredda att betala 2000-4000 kr mer i månaden för denna typ av extratjänster.
Detta kommer att komma mer och mer om den generella välfärden levererar allt sämre. Tyvärr verkar ingen politisk debatt föregå förändringen, utan långsamt, steg för steg monteras äldreomsorgen ner genom allt stramare budgetramar samtidigt som nya affärsidéer får fylla behoven.
Det positiva är att pensionärer själva kan få bli myndiga att bedöma sina egna behov. Det finns de som menar att de som nu går i pension har skaffat sig sitt kapital genom den subventions-, låne- och inflationspolitik som vi andra nu måste betala för. Det kanske t.o.m. är lämpligt att de i någon högre utsträckning betalar för sig än tidigare generationer? Det negativa är att detta inte är en lösning för de som står utan kapital, vilket framförallt gäller de som bor i hyresrätt.
Embryot till de kommande bostadshotellen för äldre finns redan i Bovieran-konceptet. Det går ut på att seniorbostäder samlas kring en inglasad innergård med medelhavsklimat. Den närmsta Bovieran finns i Partille. Konceptet inte är speciellt urbant. Det tycks bygga på ett aktivt socialt liv inom fastigheten, men vill du socialisera med omgivningen är det bil som gäller.
Bovieran i Partille.
Vem vill som 75-åring sitta i en medelhavskuvös och få höra på ändlösa historier om varvstiden från folk i 95-årsåldern som tycker att det var bättre förr? Ja, det finns säkert de som vill det, men inte alla. Någon vill säkert ha möjligheten att ta sig ut på staden och lyssna till nästa generation urbanister som utmanar dina gamla sanningar.
Men bovieran behöver inte stå på en gräsmatta i periferin. Jag drömmer om ett motsvarande urbant koncept där man som gammal även får tillgänglighet till stadens funktioner genom korta avstånd. Personligen är jag inte intresserad av medelhavsklimatet. Jag vill dra min rullator över Göteborgs ojämna gatsten i horisontellt regn i november på väg mot apoteket och systembolaget. Kanske passar jag på att köpa med lite fikabröd eller att slinka in på det lokala kaféet där de vet att mitt kaffe ska vara svart. Det vore för mig ett värdigt liv på ålderns vår.
Slutligen så landar vi i frågan är om det finns något vad gäller pensionärer som borde beaktas i stadsplaneringen – eller börja beaktas annorlunda. Stämmer beskrivningen av äldreomsorgens framtid ovan? Kan attraktiva seniorboende med stödfunktioner leda till att fler stora bostäder frihörs till stora barnfamiljer? Hur ser lösningen ut för de äldre utan kapital som sitter i en hyresrätt? Borde markbitar i de centrala stadsutvecklingsprojekten reserveras för fler äldreboende och fler livsstilsboende för pensionärer? Görs det i tillräcklig omfattning? Går det att utforma urbana seniorboenden? Finns det goda exempel? Det vore intressant att höra era tankar, kunskaper och idéer om detta.
Vi har tidigare noterat hur Visions Älvstadens illustrationer åtminstone till en början helt saknade äldre människor. Det kanske är kanske dags att börja klippa in många av dem i varenda illustration? Åtminstone jag tänker hålla mig från ättestupan på Ramberget och bli gammal i staden.
Yimby Göteborg om: göteborg, stadsplanering, äldreomsorg, seniorboende, bovieran
Bloggar om: göteborg, stadsplanering, äldreomsorg, seniorboende, bovieran