Ekonomer oavsett politisk färgning tenderar att gilla fastighetsskatter. Dessas skadliga effekter på ekonomin är i regel små, och skattebasen kan av uppenbara skäl ej lätt döljas eller flyttas till skatteparadis. Dessutom kan fastighetsskatter anses vara rimliga ur ett rättvise- och fördelningpesprektiv då de i hög grad baseras på värden som inte skapats av fastighetsägarna själva utan snarare fallit över dem som manna från himlen då de sett sina förmögenheter växa med marknadens uppgångar. En annan rättviseaspekt är att offentliga investeringar i infrastruktur, t.ex. kollektivtrafik, ofta ökar värdet hos omkringliggande fastigheter. Genom en fastighetsskatt kan delar av dessa värdeökningar återföras till det offentliga istället för att att landa enbart i privata fickor.
Det huvudargument som anfördes av den tidigare svenska fastighetsskattens belackare, att skatten skulle driva folk från hus och hem, var till stor del struntprat eftersom envar vars bostad ökat så kraftigt i värde att fastighetsskatten börjat bli ett problem lätt kunde lösa detta genom att belåna bostaden för att betala skatten. Den som inte tyckte att det var värt kostnaden kunde istället välja att flytta till en mindre bostad, eller i de fall planer och regelverk så tillät helt enkelt stycka av en del av bostaden för avyttring eller uthyrning – vilket vore ett mer önskvärt beteende ur ett resursanvändningsperpektiv. Dessutom hade skatten lätt kunnat reformeras så att betalningen gick att skjuta upp tills dess att bostaden sålts.
Fastighetsskattens avskaffande ledde inte bara till att de som blivit förmögna genom att äga bostäder fick sin privatekonomi ytterligare stärkt genom denna plötsliga skattelättnad – avskaffandet ledde dessutom till att bostäderna ökade ännu mer i värde eftersom bostadsköpare som klev in på marknaden efter skattens avskaffande kunde klämma in än högre lån i sina balansräkningar då de inte längre behövde kalkylera med skatten. På så sätt innebar skattens avskaffande en gigantisk överföring från dem som därefter tagit steget att köpa sin första bostad till de redan besuttna.
Mot bakgrund av detta var avskaffandet av den svenska fastighetsskatten djupt beklaglig. En återinförd fastighetsskatt bör dock utformas som en ren markskatt, och alltså baseras enbart på själva markens värde utan hänsyn till värdet av eventuella byggnader eller andra förbättringar. Skatten bör betalas årligen av markägaren som en viss andel av markens värde. Om man inte vill öka det totala skattetrycket kan man ju alltid kompensera genom sänka någon skatt som är mer skadlig (t.ex. skatt på arbete).
Som alla ekonomer vet har alla skatter en viss styrande effekt. Vissa skatter styr beteenden mer än andra, och olika skatter styr beteenden i olika riktningar och för olika grupper. I vissa fall är den styrande effekten önskvärd eller rentav den huvudsakliga avsikten (t.ex. för koldioxidskatt och tobaksskatt), men i de flesta fall anses skatters styrande effekter vara ”snedvridande” och en orsak till ineffektiviteter i ekonomin. Även om fastighetsskatter i allmänhet anses ha ganska små negativa effekter kan även dessa, beroende på hur de utformas, skapa vissa ineffektiviteter. En skatt som inkluderar värdet av eventuella byggnader och andra förbättringar minskar t.ex. incitamenten att – just det – bygga och förbättra, eftersom detta straffar sig genom ett ökat taxeringsvärde.
En ren markskatt, däremot, där hänsyn enbart tas till själva markens värde saknar denna negativa effekt. Tvärtom ökar skatten incitamenten att utnyttja marken väl, eftersom den ökar kostnaden för att sitta på dyrbar mark utan att använda den. Markskatt tenderar därför bl.a. att leda till tätare bebyggelse och motverka sprawl (detta är väl belagt, såväl teoretiskt som empiriskt), vilket ju är högt önskvärda effekter. Fördelarna med markskatter har varit kända sedan den moderna ekonomins begynnelse, så det kan tyckas underligt att dessa inte förespråkas oftare. På senare tid har dock organisationer som OECD och UN-Habitat tagit ställning för markskatter.
Markskattens avsaknad av skadliga effekter hänger samman med att utbudet av mark är oelastiskt, dvs priset på mark påverkar inte utbudet annat än i mycket liten omfattning. Detta är den ganska självklara konsekvensen av att den mark som finns är oss given av naturen i strikt begränsad mängd – södermalmstomter går som bekant inte att producera i fabrik. Prisbildningen för mark följer därför inte det vanliga mönstret för varor, där försäljningspris och marginalkostnad (för produktion och tillhandahållande) tenderar att konvergera mot varandra – några produktionskostnader finns ju inte för mark, och priset anpassar sig istället efter det givna utbudet. En skatt på en vara resulterar normalt i att priset på varan måste höjas, vilket ger minskad efterfrågan och följdaktligen ett minskat utbud. För mark kommer en skatt istället att leda till att försäljningspriset minskar, eftersom skatten gör att markens avkastning blir lägre (detta kan ses som positivt ur ett stabilitetsperspektiv, bl.a. för att risken för bubblor minskar). Kostnaderna för skatten kommer heller inte att kunna överlämpas på eventuella hyresgäster, eftersom markhyrans nivå redan satts utan hänsyn till kostnaderna för markens tillhandahållande.
Att en markskatt vore genial att ha på plats innebär tyvärr inte att den skulle vara lätt att införa. Eftersom skatten kan förväntas driva ner markens försäljningspris har starka (inflytelserika) grupper mycket att förlora på dess införande.
YimbyGBG om: fastighetsskatt, markskatt, skatt
Bloggar om: fastighetsskatt, markskatt, skatt