Som vi tidigare berättat så kommer vi på Yimby att ta en närmare titt på de strategiska planeringsdokument som staden har skickat ut på remiss. Idag har turen kommit till den s.k. "grönplanen", vars syfte sägs vara att visa "hur Göteborg kan förbli och ytterligare utvecklas till en stad med stora gröna kvaliteter, ur såväl ett socialt som ekologiskt perspektiv, samtidigt som vi bygger staden tätare."
Det är mycket glädjande att staden så tydligt visar att grönplaneringen är en fundamental del av stadsutvecklingen. Som bl.a. Spacescapes studier visat så kan kvalitativa gröna områden bidra till attraktiviteten i en tät, urban struktur. En klok strategi för stadens grönplanering är alltså mycket viktig för stadens framtida utveckling.
Detta är särskilt avgörande för Göteborg, vars grönstruktur rent kvantitativt är enorm, runt 70 procent av tätorten Göteborg består av grönområden. Mycket av detta är förstås oanvändbar impedimentmark som uppkommit på grund av vår extremt utglesade och bilberoende stadsplanering men faktum är att även bortsett från detta så är göteborgarnas tillgång och närhet till olika sorters grönområden exceptionellt god, vilket också framgår av de GIS-kartor som ingår i grönplanen.
Grönyta per person - notera att 10 kvm grönyta/person föreslås som undre gräns i tät stadsmiljö. För en stadsdel med en befolkningstäthet motsvarande Olivedal skulle det alltså innebära att minst 20 procent av stadsdelens yta måste utgöras av grönyta.
Tillgång till "värdefulla" grönområden.
Tillgång på bostadsnära park- och naturområden.
Tillgång på stadsparker och stadsdelsparker.
Den enorma kvantiteten ställer dock naturligtvis till problem kvalitativt eftersom stadens resurser för grönstrukturen då måste smetas ut mycket tunt, samtidigt som de urbana sammanhangen blir svaga och uppsplittrade. Resultatet blir både bristande urbana kvaliteter och bristande gröna kvaliteter. En aktiv grönplanering med fokus på kvalitet och resurseffektivitet är alltså en avgörande strategisk fråga för stadsbyggandet i Göteborg när vi nu ska förtäta staden med levande blandstad.
Grönplanen utgår från tre övergripande mål, med ett flertal delmål knutna till sig:
1. En grön stad för göteborgare och besökare.
Det första målet beskrivs som ett "socialt" mål. Stadens grönområden ska finnas nära, vara tillgängliga och erbjuda en stor variation av upplevelser för invånare och besökare. Man ger ett flertal exempel på hur detta kan göras. Det är ett mycket bra mål som ligger helt i linje med de ambitioner som uttrycks i stadens översiktsplan.
2. En grön stad med ett rikt växt- och djurliv, där ekosystemens tjänster tas tillvara.
Det andra målet beskrivs som ett "ekologiskt" mål. Stadens grönområden ska ha ett rikt och varierat växt- och djurliv och man ska ta tillvara och utveckla s.k. "ekosystemtjänster" (dvs. de praktiska nyttor man kan tänkas ha av olika former av grönstrukturer). I detta ingår att skydda vissa värdefulla naturområden och arter samt att skydda och även utvidga de s.k. "spridningskorridorerna". Man ska också aktivt utöka den biologiska mångfalden nära människor samt på olika sätt öka medvetenheten om och engagemanget för biologisk mångfald bland invånarna. Även detta är i huvudsak ett klokt mål.
3. En grön stad med tydlig karaktär och stor variation bland stadens parker och naturområden.
Så kommer vi till det tredje målet. I stadsplaneringsdebatten talar man ofta om tre hållbarhetsdimensioner: social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Det hade därför inte varit förvånande om grönplanen utöver ett socialt och ekologiskt mål även innehållit ett ekonomiskt mål - låt säga att stadens grönplanering ska bidra till och stärka stadens långsiktiga ekonomiska utveckling genom att fokusera på högkvalitativa och attraktiva grönområden och undvika grönplanering som leder till ineffektiva, barriärskapande, markslösande och dåligt utnyttjade grönstrukturer. Men det tredje målet är intressant nog inget ekonomiskt mål, utan beskrivs istället som ett "kulturellt" mål. Och det är här det blir märkligt.
Det tredje målet består nämligen av ett antal mycket speciella delmål. För det första att "bevara och utveckla de regionala gröna kilarna", dvs. de sju större obrutna naturområden som sträcker sig från kranskommunerna hela vägen in mot centrala Göteborg. Dessa ska inte bara bevaras i sin helhet. Varje kil ska också "förstärkas", kopplingarna mellan kilarna ska "förstärkas" och man ska även "förstärka och förlänga" de gröna kilarna "in i den täta staden".
De gröna kilarna
Det främsta skälet som man anger för detta är att människor (men även djur) ska kunna röra sig rakt genom staden utan att behöva komma i kontakt med stadsmiljö. Det är uppenbarligen viktigare att grönområdena hänger ihop än att stadsdelarna gör det. Ett av argumenten för denna märkliga inställning sägs vara att man vill förbättra förutsättningarna för "biologisk mångfald", även om det är oklart hur den biologiska mångfalden stärks av att den mycket särpräglade och i vårt land ytterst sällsynta storstadsbiotopen aktivt motverkas. Men det främsta argumentet är ett annat och handlar om det man vagt refererar till som en upplevelse av "helhet" i naturen. Denna "helhetskänsla" är av allt att döma beroende av att man kan vandra genom staden utan att störas av onaturlig stadsmiljö.
Det andra delmålet är att landskapets karaktär ska lyftas fram i stadplaneringen, vilket ju låter som ett sympatiskt förhållningssätt. Det ställer dock en hel del hinder i vägen för ny bebyggelse visar det sig. Ny bebyggelse kan ju till exempel påverka siktlinjer från "utsiktsberg" eller skymma berg som fungerar som landmärken, något som grönplanen vill förbjuda.
Det mest intressanta är dock det tredje delmålet, som syftar till att "bevara och utveckla de historiskt viktiga gröna karaktärerna" i de områden man bebygger. Här räknar man upp ett antal olika stadstyper och slår fast var förtätning är olämplig. I den gamla kvartersstaden t.ex. ska de "allmänna öppna ytorna" värnas och nya öppna ytor ska "tillskapas där så är möjligt" eftersom gårdarna är "små och mörka" och områdena som helhet "hårt exploaterade".
Mariaplan - ett av grönplanens exempel på kvartersstad
I tidig funktionalism (1930-40-tal) ska av någon anledning "det öppna sambandet mellan gaturum och bostadsgårdar" värnas. I grannskapsområden (1940-60-tal) menar man att det är viktigt att "värna grannskapsenhetens helhetskaraktär och rumsliga struktur" och förstås "de öppna sambanden mellan gården och gatan samt gården och parken".
Biskopsgården - ett av grönplanens exempel på ett grannskapsområde
I miljonprogramsområden ska man inte förtäta i parker eller på bostadsgårdar. Flerbostadsbebyggelse byggd efter miljonprogrammet utmärker sig enligt grönplanen genom att vara "hårt exploaterad" och ha "små och mörka" gårdar, vilket gör förtätning olämpligt även där.
Vad gäller småhusbebyggelse så ska dess "gröna karaktär" värnas. Tomtdelning bör undvikas av det enkla skälet att andelen bebyggd mark då ökar "på bekostnad av trädgård" och de bostadsnära parkerna ska förstås värnas de med.
Institutionsområden (sjukhus, universitet mm) bygger enligt grönplanen vanligtvis på konceptet hus-i-park, med "en gles och spridd bebyggelse med generösa friytor mellan byggnaderna" vilket enligt grönplanen "kräver särskild omtanke vid eventuell förtätning".
Ja, de enda platser som explicit lyfts fram som lämpliga för förtätning är parkeringsplatser och (ironiskt nog) naturområden i anslutning till miljonprogramsområden. "Förtätning" ses alltså nästan uteslutande som ett hot och inte en möjlighet, trots att själva utgångspunkten för grönplanen är just att befintliga stadsdelar ska förtätas.
Särskilt problematiskt är de strikta, och till synes godtyckliga, riktlinjerna för förtätning av modernismens stadsmiljöer. Det rör sig om ungefär två tredjedelar av den befintliga bebyggelsen i dagens Göteborg och berör följaktligen en stor del av den framtida förtätningen.
Det "generella förhållningssätt" som grönplanen förordar för dessa områden är som sagt att man ska värna "det öppna sambandet mellan gaturum och bostadsgårdar", att man ska "värna grannskapsenhetens helhetskaraktär och rumsliga struktur" och "de öppna sambanden mellan gården och gatan samt gården och parken".
Draget till sin spets innebär detta att bara en enda förtätningsstrategi är möjlig i dessa områden, nämligen att strössla ut ännu mer monofunktionell, fristående bebyggelse. Det är ett direkt angrepp mot den mer stadsmässiga förtätningsstrategi som bl.a. Yimby förordar, där man förtätar med sammanhängande och funktionsblandade stadskvarter längs med stråk och noder. Förslaget för Guldhedsgatan skulle till exempel vara svårt att genomföra utifrån en sådan grönplan.
Guldhedsstaden
I ett slag och med några få meningar så har man alltså mer eller mindre ryckt undan mattan för ett hållbart och urbant stadsbyggande i stora delar av Göteborg. Så hur motiverar man detta mycket allvarliga och ödesdigra ställningstagande? Ja, denna del av grönplanen har egentligen bara en referens, en bilaga som heter "Gröna stadsbyggnadskvaliteter". Denna bilaga är dock i huvudsak bara en längre version av det som står i grönplanen och bygger i sin tur på en enda referens, nämligen Stadsbyggnadskontorets skrift "Stadsbyggnadskvaliteter" från 2008.
"Stadsbyggnadskvaliteter" är en intressant skrift som i resonerande ton ger en bra beskrivning av Göteborgs stadsbebyggelse och intentionerna bakom den nya översiktsplanen från 2009. I grönplanen har man dock valt att ensidigt fokusera på ett par speciella meningar ur den 70-sidiga skriften:
Det är alltså dessa lösryckta och föga entydiga meningar som ligger till grund för grönplanens fundamentalistiska försvar av funktionalismens stadsstrukturer. Att det finns gott om andra meningar i "Stadsbyggnadskvaliteter" som pekar i rakt motsatt riktning nämner man inte med ett ord. Vad sägs till exempel om följande stycke:
Det hela är ytterst besynnerligt. Även om man bekänner sig till den kontextualistiska läran (där alla nytillskott måste "respektera" kontexten - oavsett hur denna kontext ser ut och fungerar) så är det på inget sätt klart att det bästa sättet att "respektera kontexten" är genom att strössla ut fristående bostadshus i den. Ta exemplet med Guldheden igen. Är det verkligen helt självklart att man "bevarar karaktären" i stadsdelen bäst genom att strössla ut nya hus bland befintlig bebyggelse, istället för att koncentrera förtätningen längs huvudgatorna, där den gör mest nytta, och därigenom lämna de inre bostadsområdena orörda?
Samma mängd förtätning kan distribueras urbant...
...eller på ett mindre urbant sätt. Vilket "respekterar kontexten" mest?
En sak är hursomhelst säker, för den som vill bevara stadsdelarnas grönområden måste alternativet att förtäta längs trafikledernas impedimentmark vara att föredra, framför att exploatera bostadsområdenas grönytor. Men Park och Natur-förvaltningen verkar av någon outgrundlig anledning vara mer intresserade av att funktionalistiska "stadsmönster" inte förändras än att stadens grönstrukturer tas tillvara på bästa sätt. Ja, det hela är som sagt ytterst besynnerligt.
Om grönplanen tas i sin nuvarande version, och man samtidigt avser att följa de mål som finns i översiktsplan och utbyggnadsplanering, så kommer man att hamna i konflikt med delmålet om funkisbevarande vid i stort sett varje förtätningsprojekt man genomför. Det är följaktligen helt nödvändigt att revidera denna del av grönplanen.
Förslagsvis nöjer man sig med en beskrivning av de olika "stadsmönstrenas" gröna karaktärer och ersätter de fundamentalistiska bevarandeskrivningarna i de "generella förhållningssätten" med ett tydligt mål om att i varje stadsdel skapa attraktiva, tillgängliga och varierade grönytor, utifrån de förutsättningar som finns lokalt. Lämpligen fokuserar Park och Natur-förvaltningen sedan i fortsättningen sitt intresse på just park och natur. Det finns uppenbarligen andra förvaltningar som är bättre lämpade att ta huvudansvaret för den strategiska planeringen av stadens byggda miljö.
YimbyGBG om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, grönplan, grönområde, park
Bloggar om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, grönplan, grönområde, park