Image may be NSFW.
Clik here to view.
En av många fascinerande aspekter med dagens stadsplanering är en besynnerlig planeringsideologi som skulle kunna kallas ”kontextualism”. Denna planeringsideologi har ett fast grepp om de flesta arkitekters och planerares föreställningsvärld och är mer eller mindre impregnerad i stadsplaneringens institutionella ramverk. Trots, eller kanske just på grund av, att detta tankemönster genomsyrar stadsbyggandet så fullständigt, så är det få som uppmärksammar det eller får för sig att ifrågasätta dess berättigande. Men vi kan förstås inte låta bli...
Enligt kontextualismen så kan man inte bara i all enkelhet förtäta ett område på det sätt som är mest fördelaktigt utifrån de mål som samhället lagt fast för sin utveckling. Nej, istället måste man, som det heter, ”utgå från kontexten”.
Detta kan i första stund låta vagt sympatiskt, ja, nästan som en truism, att varje plats har sina unika förutsättningar är ju självklart. Men vad betyder det egentligen att "utgå från kontexten"? Det intressanta är att det verkar kunna betyda lite vad som helst från fall till fall. På Bjurslättsplan betyder det t.ex. att strössla ut punkthus, trots att det inte finns några sådana i närheten.
Bjurslättsplan - Intervjuer med Stadsbyggnadskontoret 2010
Ibland verkar det helt enkelt vara ett argument man drar till med för att försvara vad det nu är som byggbolagen vill få byggt. Men det används också ofta för att tvinga ner exploateringstal och i största allmänhet göra den tilltänkta bebyggelsen så intetsägande och osynlig som möjligt.
Vi i Yimby stöter ofta på det som ett argument mot att bygga tät, levande blandstad där det inte redan råkar finnas tät, levande blandstad: "Kvartersstad där det inte redan finns kvartersstad?! Omöjligt, det respekterar ju inte kontexten!" Att respektera ”kontexten” verkar av någon outgrundlig anledning vara viktigare än att respektera översiktsplanen och demokratiskt fattade beslut om stadens utveckling.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Guldhedsstaden - i intervjun ovan nämns Guldheden som en plats där kontexten gör det olämpligt att bygga kvartersstad, som Yimby och inobi nyligen föreslog att man skulle göra.
Ordet ”kontext” kommer av latinets contextus, och hänger förstås ihop med ordet ”text”, som har sitt ursprung i den bokstavliga betydelsen ”att väva”. Contextus har således både en bokstavlig betydelse (”väv”) och en bildlig betydelse (”sammanhang”) och det är i den senare betydelsen som ordet ”kontext” kommit in i vårt språk.
Sitt moderna ursprung har ordet ”kontext” i språkvetenskapen. För att kunna förstå och tolka en text så behöver man ha kunskap om det sammanhang som texten uppstått i. Inte bara vem upphovsmannen och den tilltänkta publiken var, utan framför allt hur samhället i vilket texten skapades såg ut och fungerade, vilken gemensam förståelsehorisont som texten förutsatte osv. Ju rikare denna kontext kan beskrivas desto fylligare och djupare blir läsningen och tolkningen av texten. Att beskriva kontexten är alltså en fundamental del av de hermeneutiska (förståelseorienterade) disciplinernas arbete.
Ordet ”kontext” har med tiden spridit sig vidare in i det allmänna språkbruket. Och som sagt även in i stadsplaneringens värld. Förmodligen har det kommit in via det ökade intresset för sociala och kulturella strukturer i befintliga stadsmiljöer som uppstod efter miljonprogrammets ofta okänsliga ingrepp. Urbanister som Jane Jacobs var tidigt ute och efterlyste en större förståelse för platsens unika förutsättningar. Etnologiska och bebyggelsehistoriska studier av befintliga miljöer uppvärderades starkt efter miljonprogrammet och vi fick till slut även riksintressen för kulturmiljön.
Någonstans i den här processen skedde dock en avgörande och ödesdiger förväxling. Från att ha varit deskriptiv blev den kontextuella analysen normativ. Från att enbart beskriva stadsmiljöernas historia och samtid så gick man över till att föreskriva hur olika stadsmiljöer lämpligen borde utvecklas i framtiden. Från ”är” började man att dra slutsatser om ”bör”. Och nästan alltid så utgick detta från en stark kontextuell konservatism: Det blev plötsligt ett egenvärde att kontexter inte förändrades eller, som det brukar heta, ”förvanskades”.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Marconigatan - 2008 föreslog Yimby funktionsblandad kvartersstad men enligt planarkitekten passade det inte ihop med den "befintliga bebyggelsens karaktär".
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Stora Torp - 2009 föreslog Yimby funktionsblandad kvartersstad men enligt planarkitekten var det olämpligt pga "områdets karaktär".
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Lindholmshamnen - 2012 föreslog Yimby funktionsblandad kvartersstad men enligt planarkitekten måste de nya kvarteren "förhålla sig till befintliga hus och gator".
Inom språkvetenskap och litteratur så är detta inget problem. Det har inga vidare konsekvenser att säkerställa att översättningar och nyutgåvor utgår från och försöker levandegöra den ”ursprungliga kontexten”. Ibland väcker det förvisso starka reaktioner, som t.ex. när den textkritiska nyversionen av bibeln gavs ut år 2000, där många välkända fraser hade fått ny språkdräkt. Men de gamla biblarna finns ju kvar för de som föredrar dem.
Inom stadsplaneringen så är situationen annorlunda. Alla stadsmiljöer är nämligen unika. Det ena alternativet kompletterar inte det andra, utan utesluter det. En kontextuell konservatism som kräver att nytillskott i bebyggelsen ”respekterar”, ”tar hänsyn till” etc, den ”ursprungliga kontexten” utesluter ofta i praktiken åtgärder som är nödvändiga för att skapa ett mer hållbart och välfungerande samhälle. Kontextualismen har dessutom den paradoxala effekten att det som trots allt lyckas bli byggt direkt upptas i den heliga kontexten så fort det väl är byggt. Det blir alltså svårt att rätta till misstag i efterhand. Så är t.ex. fallet med mycket av bebyggelsen från rekordåren, som nu i rask takt får en allt högre kontextuell status.
Att avskaffa denna godtyckliga kontextuella konservatism behöver inte leda till funktionalistiska totalsaneringar och kulturskymning. Tvärtom kan vi då istället fokusera på att ta tillvara och utveckla de befintliga stadsmiljöer som människor de facto uppskattar. Men inte för att de på något oförklarligt sätt ingår i en föreställd ”kontext” som till varje pris måste skyddas, utan just för att de är uppskattade och bidrar till stadsmiljöns hållbarhet, attraktivitet och mångfald.
Enskilda byggnader av särskilt kulturhistoriskt värde både kan och bör skyddas från rivning eller ”förvanskning” och enstaka kulturmiljöer kan få samma skydd. Men detta kan inte vara den generella utgångspunkten för ett dynamisk stadsbyggande. Vi kan inte döma oss själva till att enbart vara uttolkare och vördnadsfulla förvaltare av arvet från tidigare generationer. Vi måste få skapa vår egen kontext, som framtida generationer sedan kan ta över, förändra och utveckla utifrån sina behov.
YimbyGBG om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, blandstad, kontextualism
Bloggar om: göteborg, stadsplanering, arkitektur, blandstad, kontextualism