Under alla år som jag intresserat mig för stadsbyggandet i Göteborg så har jag ibland hört talas om en stor trafikled som var planerad att dras rakt genom innerstaden på 1960-talet. Med tanke på alla galna trafikprojekt som den modernistiska stadsplaneringens ideal gav upphov till så har det inte låtit osannolikt att något liknande varit på gång men jag har aldrig haft tillfälle att titta närmare på det förrän nu, när det blivit fritt fram att söka i dagspressarkiven på internet.
Mycket riktigt, efter några minuters surfande så träder den fram ur historiens dimmor: Engelbrektsleden. Ett fantastiskt monster till led som skulle förbinda Gårdamotet med Oscarsleden. Engelbrektslänken beskrivs entusiastiskt i tidningen Arbetet den 16 oktober 1967 under rubriken: ”Morgondagens genväg genom Göteborg” och senare den 30 mars 1968, under ingressen: ”Grattis alla trafikanter i Göteborg! Ni kan vara lugna. Trafikrevolutionen skall fortsätta.”
Idén till Engelbrektsleden verkar ha uppkommit under 1950-talet för att hantera den kontinuerligt ökande bilismen i staden. Mot slutet av 1960-talet gjorde sig stadsbyggnadskontorets trafikbyrå (dåtidens trafikkontor) redo att göra allvar av planerna. Engelbrektsleden var tänkt att ha upp till sex filer och planerades för 70 km/h. Leden skulle börja vid E6 Gårdamotet, gå ner i tunnel under Burgårdsparken (med extra tunnelrör för gående och cyklister enligt vissa skisser), passera en planskild korsning vid Sten Sturegatan, gå i tunnel under Avenyn, dyka upp igen vid Vasaparken (i nedsänkt läge), passera under Aschebergsgatan, gå ner i tunnel i korsningen med Viktoriagatan, dyka upp igen i början av Västergatan (bakom Handelshögskolan), fortsätta ut i ett nytt mot norr om Skanstorget, gå ner i tunnel under Skansberget, dyka upp igen i korsningen mellan Linnégatan och Landsvägsgatan, fortsatta genom ett nytt mot och ner längs Nordhemsgatan (i nedsänkt läge), fram till Oscarsleden.
Det är intressant att följa pressklippen om Engelbrektsleden. De första omnämnandena är neutrala eller rent av positiva. Mot slutet av 1960-talet ändras dock tonläget. Konsekvenserna av 1960-talets innerstadsrivningar, massiva trafikleder och utspridda förortsbebyggelse hade börjat gå upp för göteborgarna och de var uppenbarligen inte helt nöjda med resultatet. Allt fler röster höjdes mot projektet. Det blev en liten lokalpolitisk skandal när det uppdagades att staden hade köpt upp fastigheter för stora belopp längs med den framtida leden trots att inga politiska beslut var tagna om att genomföra projektet.
Trafikingenjörernas ostörda herravälde närmade sig sitt slut. Politikerna upptäckte snabbt att den allmänna opinionen inte var lika okritiskt förälskade i gigantiska trafikleder som man tidigare hade trott. Inför kommunvalet 1970 så gick bl.a. Socialdemokraterna ut och sa tydligt nej till Engelbrektsleden. Den borgerliga majoriteten vände snabbt kappan efter vinden och snart var leden politiskt stendöd. Trafikplanerarna ville dock gärna gå vidare med den första delen av leden, att koppla samman Engelbrektsgatan med Gårdamotet, vilket ledde till en viss debatt under första hälften av 1970-talet innan även den idén avvecklades.
Under 1970-talet svängde opinionen än mer, samtidigt som konjunkturen dök och Göteborg började tappa stora delar av sin befolkning till kranskommunerna. Rekordårens gigantiska transformering av stadsbebyggelsen hade genomförts oerhört snabbt och radikalt, på mindre än 20 år hade staden förändrats fullständigt. Konsekvenserna, både bra och dåliga, lever vi med än idag. En effekt av modernismens brutala ”stadsförnyelse”, och projekt som Engelbrektsleden, var att stadsplaneringens förtroendekapital fullständigt utraderades. Under lång tid framöver skulle det finnas ett stort motstånd mot förändring och utveckling i den allmänna opinionen, av goda skäl.
Genom diverse illustrationer i dagspressen går det att rekonstruera planerna på Engelbrektsleden. Den mest spännande delen av leden är förstås motet i början av Vasagatan, tunneln under Skansberget och den härligt orimliga trafikspaghettin som man ville hälla ut över Linnégatan. Jag kunde inte låta bli att klistra in dem över ett flygfoto för att ge en känsla för dimensionerna. Titta och njut.
Som tur var så genomfördes aldrig Engelbrektsleden. Inte heller idén om att lägga Linnégatan i tunnel som också diskuterades. Men många andra besynnerliga projekt blev av och förändrade för alltid Göteborg och andra städer runt om i världen. För den som vill fördjupa sig i hur trafikplaneringen kunde gå så snett så kan jag (utöver Jane Jacobs förstås) rekommendera Anders Hagsons oerhört läsvärda avhandling ”Stads- och trafikplaneringens paradigm” och Per Lundins ”Bilsamhället”.