Ett av mina favoritkonsolspel heter Bioshock. Spelet, som är fritt baserat på Ayn Rands bok Och världen skälvde, handlar om staden Rapture, ett art decoparadis på havets botten dit jordens mest kreativa och drivna människor valt att flytta för att slippa byråkraternas fångkedjor och politikernas piskor. Det vore förstås inget bra äventyrsspel om inte allt gick snett. Att utopin urartar till en dystopi som hjälten måste kämpa sig igenom och fly ifrån. Fast hur hade det varit om det inte gick snett? Om staden istället för att stå på havets botten flöt på dess vågor? För att kanske få svar på den frågan måste vi vända oss till akvaprenörerna.
(Visionsbild av en flytande stad, från rapporten The floating city project av The seasteding institute)
En akvaprenör, vad är det, frågar sig nog de flesta när de för första gången hör ordet. ”Akvaprenör” är en neologism för företagssamma människor som i ordets sanna mening spanar ut över vågorna. Inte enbart ett byggande av flytande paradisöar för förmögna personer, utan även (framförallt) skapandet av nya samhällen.
Journalisten och författaren Joe Quirk (medförfattare till boken Seasteading: How floating nations will restore the environment, enrich the poor, cure the sick and liberate humanity from politicians) kallar sig akvaprenör.
Hur skulle världen egentligen se ut om det fanns tusentals statslösa flytande städer?
Seasteading (på svenska ungefär ”havsbosättning”) är en idé om att bygga fria samhällen på platser i världshaven som ännu ej blivit paxade av några länder. Denna idé har i åratal presenterats, pratats om och diskuterats av människor i libertära kretsar. Lockande förvisso men samtidigt uppfattad som science fiction, ett skämt eller en ej praktiskt genomförbar önskedröm. En teknoutopi.
Idén förespråkas av en grupp libertarianska idealister som säger sig kunna lösa samhällets problem genom att flytta till samhällen på det öppna havet. Det tycks vara ett enormt projekt. Med sin vilda blandning av filosofi, statistik och vetenskap kräver seasteadingidén bra kommunikatörer för att kunna vinna anhängare.
Seasteadingkonceptet började på allvar med Nobelpristagaren Milton Friedmans barnbarn Patri Friedman. Den tredje generationens Friedman har en stamtavla som även inkluderar den anarkokapitalistiska filosofen David Friedman. Faktum är att den yngre Friedman använder sin far och farfar som inspirationskälla till sina seasteadingidéer. Seasteadinginstitutets grund är nämligen ett avståndstagande till idén att ett samhälle måste vara baserat på en stat.
Medan farfar Milton hoppades på att kunna arbeta inom världens största kapitalistiska system för att driva det mot en ännu friare marknad drog pappa David det logiska resonemangen till sin spets och konstaterade att allt som staten kan göra kan privata frivilliga marknader göra bättre. Patri Friedman i sin tur lessnade på det eviga pratandet och föredrog direkt handling.
Inspirerad av familjens intresse för historia, politik, ekonomi och science fiction svor Patri Friedman att omvandla drömmarna om de flytande städerna till verklighet. Inte science fiction. Inte i den fjärran framtiden. Utan här och nu. Tillsammans med den våghalsige investeraren Peter Thiel grundade han så The Seasteading Institute.
(Den historiska italienska handelsstaden och stadsstaten Venedig, fotograferad av mig våren 2017)
Övergivna oljeplattformar övertogs i institutets namn. Tidningsskribenter hängde gärna upp sig på projektets stridbarhet och militans. Det var också något som passade den frihetliga rörelsens yngre och mer rebelliska segment, men knappast ämnat att locka tunga investerare.
För att seasteading skulle få en bredare acceptans behövde Friedman en seriös talesperson som kunde sälja in det hos den önskade publiken. Herr Quirk mötte David Friedman på av alla platser på Burning Manfestivalen på Nevadas Black Rockplatå. Kanske var det festivalens anarkistiska karaktär som lockade dem?
I en intervju med författaren C. Edward Kelso beskrev Quirk det ödets lyckokast som mötet med Friedman innebar:
”Ett årtionde av att iaktta Burning Man omvandlas har lärt mig att samhällets regler utvecklas i oförutsägbara riktningar utifrån sina initiala parametrar. Min vecka på ett kryssningsfartyg visade mig att de-facto självstyrande kringflytande på havet kan styras bättre än de rikas ländernas städer. När jag lärde mig om seasteading förstod jag genast att permanent flytande städer var tekniskt möjliga och att startup-nanonationer var lagligt möjliga.
Om vi kunde skapa tusentals flytande städer skulle vi kunna släppa fri en evolutionär marknadsprocess bland administrationsleverantörer och tidigare oförutsägbara styrelseformer skulle dyka upp om folk bara kunde välja fritt mellan dem. Jag förstod att de flytande städerna inte skulle karaktäriseras som traditionella nationalstater eftersom de inte skulle vara grundade på regeringsmakt utan på frivilliga val.
Vi har nästan hälften av världens yta att experimentera med nya samhällen och släppa fri innovation och frihet på. Jag bestämde att kommande teknologi var för viktig för att förbli ett obskyrt debattämne bland Silicon Valleybloggare. Vi behövde se till att detta snart blev verklighet. Det behövde bli ett ämne för mainstreammedia. Jag erbjöd därför att skriva en bok om seasteading så att alla kunde bidra med sin egen kreativitet till konceptet.”
(Publicerad på FEE.org 29 mars 2017, min översättning)
Faktum är att deras ödesmättade möte till och med kröp in i Seasteading Institute-logotypen som en hyllning till The Burning Man-figuren. Paret började bygga upp ett ideellt vetenskapsinstitut. Båda männen reste runt jorden, träffade initiativtagare och entreprenörer, höll föreläsningar för alla som ville lyssna och talade regelbundet med pressen. Idén utvecklade sig och institutet organiserade en designertävling för att sporra intresse och locka de bästa ingenjörerna. De ofta spektakulära modellerna och bidragen är i sig en bra anledning att besöka hemsidan.
”Om samhällen flöt och kunde plockas isär och flytta omkring skulle vi ha en variation av styrelseformer”, säger Quirk. ”Så styret som teknologi skulle kunna utvecklas i liknande takt som mobiltelefoner/.../Jag föreställer mig seasteads som flytande iPads. Du kan välja din styrelseapp och hur du vill strukturera samhället.”
(En stad byggd i modulform, författarens illustration. Enligt en studie gjord av Kelvin Ko på TU Delft skulle flytande städer med upp till femton våningar klara orkaner.)
De två huvudargumenten som institutet framför för flytande städer är att; 1) städerna klarar stigande havsnivåer orsakade av klimatförändringar (som lämnar få andra platser kvar att leva på), och 2) befriar invånarna från statens trögrörlighet (i synnerhet vad det gäller innovation). “Seasteading löser båda dessa problem” säger Quirk i en intervju med VICE News.Han tillägger, “enligt min åsikt slår det att resa till Mars.”
Institutet menar att flytande städer har flera fördelar. De talar om ”åtta stora moraliska imperativ”:
- ”Att berika de fattiga” - resonemanget bakom detta imperativ är att små önationer i regel tenderar att uppnå högre välstånd när de blir oberoende.
- ”Att bota de sjuka” - eftersom regeringsbyråkratin hindrar framsteg inom medicinsk forskning. Det förväntas den inte göra i ett frihetligt flytande paradis.
- ”Att föda de hungriga” - genom att skörda alger som förväntas sprida sig över världshaven då världen blir varmare och koldioxid absorberas av vattnet.
- ”Att rena atmosfären” - genom att odla nya koldioxidabsorberande alger som blir en ny soldriven energikälla inom den nya ”blå ekonomin”.
- ”Att tillåta folk leva i balans med naturen” - genom städer byggda med teknologi inspirerad av växter som använder vatten som energikälla.
- ”Att driva världen” - genom ”ocean-termisk energiomvandling” (en relativt okänd mekanism för att producera energi genom att utnyttja temperaturskillnaderna mellan vattnet vid havsbottnen och -ytan.)
- ”Stoppa konflikter” - genom att befria människor från statens monopol och i uppsjön av sjöstäder tillåta dem själva att bestämma vilken sorts styre som passar dem bäst.
Det åttonde så kallade ”moraliska imperatiet” är ett projekt som de kallar The Velella Mariculture Research Project. Ett försök att hållbart odla fisk. Detta, hoppas de, ska föda 9 miljarder människor utan att lämna några klimatavtryck. Allt detta kanske låter lite väl optimistiskt och utopiskt. Men inte mer än för att kunna väcka superrika investerares nyfikenhet.
Den Tysklandsfödde mångmiljardären Peter Thiel är en av de tidiga investerarna. Han sköt till 1,25 miljoner dollar i startkapital för att Friedman skulle kunna grunda the Seasteading Institute. I ett samtal på institutets konferens i november 2009 förklarade Thiel varför han trodde att seasteading var viktigt för mänsklighetens framtid. Klippet finns tillgängligt på nätet för den som är intresserad.
Thiel hoppade enligt Business Insider av styrelsen 2011 och Quirk säger att han för närvarande inte har någon aktiv roll i pilotprojektet i Franska Polynesien. Två av hans medarbetare sitter dock i institutets styrelse.
De hoppas även finansiera projektet genom en initial myntkampanj. En sorts crowdfunding som involverar skapandet av en ny digital valuta där det finns ett begränsat antal mynt och där det hela fungerar utanför de reguljära finansiella eller regulatoriska systemen. Lite som Bitcoin. Seasteadarna säger Quirk, har bestämt sig ”att inte enbart decentralisera samhällsstyrningen utan även finanserna”.
Institutet säger sig nu vara redo att påbörja byggandet av sina flytande städer, mikronationer. Idén har tagit språnget från tankeexperiment till riktigt projekt. The Seasteading Institute har undertecknat ett avtal med Franska Polynesien för ett testprojekt i en skyddad lagun. De hoppas att detta försök skall bevisa idéns hållbarhet och förväntar sig att prototypen skall vara inflyttningsklar redan 2020.
”Om gud ger dig citroner, gör saft“, säger ordspråket. ”Om haven stiger, bygg flytande städer”, skulle Friedman och Quirk svara. Eller: om världen ger dig dåliga regeringar, skapa din egen flytande stat. Ditt eget Rapture.
Yimby Göteborg om: Seasteading, utopi, libertarianism