I samband med en städomgång i källaren gjorde jag ett litet intressant fynd. Ett nummer av Allt i Hemmet från 1962 med temat "Den Nya Staden". Där kan man få en ögonblicksbild av hur det kändes att slängas ut på en åker för att bo i det alldeles nya Västra Frölunda - uppfört med en svindlande fart och med ambitionen att bli ett hem för 100.000 människor.
Jag har scannat in artikeln i sin helhet och den är mycket värd att läsa (klicka på bilderna för förstoring) men texten bara dräller av fina citat, så jag har dragit fram några stycken som bildtexter. Håll till godo!
"Aldrig förr har människan skapat städer på samma sätt som vi. Den gamla staden växte bit för bit, hus för hus under sekler.
Den nya staden skjuter upp på några år, skapas hel och ny på jungfrulig mark. Oftast ligger den långt ute på landet och kallas förort.
Den staden bär på alla möjligheter. Tar man vara på dem? Låt oss titta på Göteborg, där grävskoporna just nu äter åkerjord bland röda stugor i Västra Frölunda. Där håller man på att bygga en ny märklig stad till 100.000 invånare.
Hur kommer det att bli att bo där?"
”... sen hände något märkligt. Orkade staden inte mera? Den började kasta ut människor, många tusentals människor åt gången, inte i trädgårdsstäder (som tidigare) utan i klumpar av täta höga hus tjocka hus som sköt upp långt från centrum (…) och i de höga husen satt människorna, litet omtumlade, och stirrade över mörka fält och skogar mot det avlägsna ljusskenet på himlen som betydde staden.”
”Visst är vi tacksamma. Inte tal om annat. Vi böjer oss för utvecklingen. Men vi är förvirrade. Vad är det för en slags miljö vi har hamnat i, egentligen?
Inte är det landsbygd. Landsbygd, det är små sammanhang och lugn och mycket natur och få människor och tid att tala med varann.
Inte är det stad. Stad det är livliga gator kantade av sammanhängande husrader, med neonljus och restauranger och biografer och dessemellan oaser av lugna parker där ungarna kan leka, där man kan mata duvorna, där det finns bänkar att sitta på.”
”När vi stiger ut ur vårt höghus snavar vi in på en parkeringsplats (…) Går vi rakt fram hamnar vi på vägen. Oj, det var en bilväg – nej, hjälp, här kan man inte gå!”
” ...en bergsknalle med några slokande tallar, som på kartan har fått den fina beteckningen ”grönområde”. Där kan vi sitta och rekreera oss och begrunda denna vidunderliga stadsplan av huskolosser till synes utkastade på måfå i terrängen och titta på Vägen med dess brusande trafik till och från stan…”
”Det är en egendomlig känsla att resa från stadens liv och neonljus genom mörka fält för att nå ett spöklikt gytter av sovande skyskrapor.”
”Varför kan inte de Nya Städerna få hänga ihop med Staden? Vem rekreerar sig i de stora luckorna emellan? De flesta vandrar antingen i närheten av det egna huset eller tar bilen och kör ut på riktiga landet.”
”Varför görs de Nya Städerna så splittrade och röriga och ofattbara? Var är gatubilden, var är stadsparken? Var är den måttliga skala som kunde gjort det möjligt för oss att begripa vår nya miljö?”
”Bra planering i och för sig behöver inte kosta pengar. Det är visserligen mer ansträngande att sätta sig ner och tänka än att låta saker och ting bara bli som de blir.”
”Säkert kommer vi att beskyllas för ovederhäftighet om vi börjar skrika att de nya städerna dras med fruktansvärda fel.
Men låt oss skrika – helst genom våra stora organisationer, kvinnororganisationer, Målsmännes riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Skattebetalarnas förening och alla de andra. Mycket tyder på att vi har rätt, och att vårt – ”overderhäftiga” – skrik kan skynda på en förändring, åt rätt håll."
Även om texten slutar med ett skrik var det ett skrik för döva öron...Två år efter att denna text skrevs beslutade Socialdemokraterna att sjösätta miljonprogrammet; den plan om att bygga 100.000 bostäder om året i tio år som kom att bestämma ramarna för rekordårens byggnation. En byggnation som dominerades av just dessa isolerade satellitstäder.