De ca 185 m tunnel från Artisten till Götaplatsen som föreslås erbjudas till Västlänkenresenärerna.
På GP debatt (5/2-15) framför Bo Aronsson från Kommittén för stadskulturparken Näckrosdammen att Västlänkens östra uppgång vid Korsvägen inte kan få mynna intill Artistens huvudentré som planerat, eftersom det är alldeles för nära Näckrosdammen. Istället ska resenärerna via en gångtunnel vänligt men bestämt ledas bort från området till en utgång vid Götaplatsen med hopp om att platsen också vaknar till liv. Idén att låta människor som hastar på väg till arbetet och studier glatt gå omvägar för att uppnå lugn på ett utvalt ställe och liv på ett annat är så sagolikt fascinerande att den behöver en djupare analys.
I den liggande järnvägsplanen är Västlänkens dragning Centralen-Haga-Korsvägen och det innebär att perrongerna vid Station Korsvägen borrar sig in under Landeriet och Gamla Hovrätten för att nå fram till under gatan vid Artistens huvudentré jämte Näckrosdammsparken. En av uppgångarna är därför planerad att mynna just vid Artisten. I tidigare diskussioner var även Centralen-Korsvägen ett alternativ och då kunde man leka med tanken att stationen sträckte sig bort mot Götaplatsen. Därför har inte helt oväntat en hållplats vid Götaplatsen tidigt varit med i drömmarna.
Västlänkens dragning och Station Korsvägen.
Planerade stationen. Uppgångarna är markerade i ljusgrönt med uppgång Artisten mitt i bild och uppgång Korsvägen till höger.
Det Aronsson föreslår är att uppgången vid Artisten aldrig byggs så att resenärerna kan hållas kvar under jord tills de når Götaplatsen där de äntligen, och kanske lite extra lyckliga, får skåda dagsljuset. Eftersom det är en ansenlig sträcka mellan perrongen och Götaplatsen så kommer det behövas lite dynamit för att skapa en ca 185 m lång gångtunnel. Motiveringarna som ges i debattartikeln är att en uppgång vid Artisten innebär ett betydande ingrepp i en av stadens finaste parker och intill en av de få välfungerande lekplatserna i centrala staden, att stråket Korsvägen – Götaplatsen inte låter sig styras om från Södra Vägen genom en stationsuppgång i parken, att uppgången gör Götaplatsen och Avenyn tillgänglig från hela regionen och att bevara gamla Hovrätten. Den senare är dock inte alls hotad av den planerade uppgången.
Cykelparkeringen vid Artisten där ett så kallat "betydande ingrepp" kan komma att ske i direkt anslutning till perrongen. Aronsson föreslår istället att uppgången mynnar ut borta vid Götaplatsen, vilket är ungefär längst bort i bild där passagen Fågelsången möter Stadsteatern.
Lekplatsen till vänster om gatan och tänkt uppgång vid Artisten till höger bakom häcken.
Tyvärr redogör inte Aronsson för vad gångtunneln får för konsekvenser på restider, eller mer precist på gångtider från perrong till målpunkt i omgivningen, vilket rimligtvis kan vara av visst intresse. Bilden behöver naturligtvis kompletteras med detta. För att förstå effekten för resenärerna så jämförs i kartorna nedan hur långt en resenär kommer som går 600 meter (ca 6–7 min) från perrongen för uppgång rakt upp vid Artisten resp. för hänvisad till gångtunnel och uppgång borta vid Götaplatsen enligt Aronssons förslag.
Exempel på hur långt man kommer genom att gå ca 600 m från perrongen (6-7 min). Till vänster för uppgång vid Artisten direkt över perrongen och till höger för en 185 m gångtunnel och sedan uppgång borta vid Götaplatsen. (Klicka för större).
Avståndet som används i jämförelsen kan förstås diskuteras, men oavsett val ser vi hur tillgängligheten för gångtrafikanter kraftigt försämras till bland annat Chalmers (Vasa), Nedre Johanneberg, norra delen av Övre Johanneberg och Eklandagatan/Calanderska. Det blir ca 370 meter längre sträcka att knata. I och för sig är ca 185 av dem under tak – alltid något att glädjas över! ...tills du inser att man måste gå samma sträcka tillbaka i väder. Notera att i Aronssons förslag är även uppgången nere vid Korsvägen en omväg för de som kliver av på perrongen under Artisten – vare sig de ska till just Artisten, Universitetsbiblioteket, Humanisten eller upp längs Eklandagatan. De längre avstånden är säkert jättebra för folkhälsan, men samtidigt vet vi hur känsliga gångtrafikanter är för avstånd. Vi kanske snarare hittar våra resenärer i en bil under bågarna bidragandes till extrakostnaden för gångtunneln, så det kanske går plus minus noll rent ekonomiskt...
Västlänken är en +20 miljardersinvestering där varje resesekund har varit viktigt i underlag och planering och att sedan slänga bort minuter genom att inte erbjuda kortast möjliga gångavstånd i alla riktningar för alla hållplatser är, minst sagt, en prioritering som kräver sin analys.
Det är inget tvivel att Aronsson har mycket god kunskap om vad det är han prioriterar bort. Han är en av de som har haft betydande makt över Göteborg och regionens utvecklingsstrategier och utveckling. Han har som tjänsteman skrivit de regionala utvecklingsstrategierna, varit ansvarig för de kommunala inspelen till den nationella infrastrukturplanen, har suttit i ledningsgruppen för K2020 som vice ordförande, har medverkat i förarbetet till Västsvenska paketet, har skapat vision Älvstaden och även varit pådrivande för en gigantisk park i Frihamnen.
Med tanke på Aronssons stora inflytande på regionala och lokala visioner och strategier så är det kanske dags att begrunda vad de egentligen innebär. För det är inte enkelt att förstå prioriteringen. Aronsson har med stor övertygelse förklarat att inga grönytor ska tas i anspråk i Göteborg och drivit på för att anlägga ännu mycket mer grönyta. Detta sammantaget liknar ju egentligen strategier för att öka de där 70 % grönytorna i Göteborgs tätort på bekostnad av bostäder. Många av regionens invånare ska hellre pendla allt längre avstånd mellan bostad och arbete? Aronssons analys får inte bara den effekten att många av regionens invånare ska placeras längre bort från arbetsplatserna utan de som tålmodigt ska pendla tillbaka in till Göteborg ska nu dessutom gå omvägar, med syftet att förverkliga drömmar om att få Götaplatsen att "myllra" – trots att inga fler ska få bo i området, samtidigt som Näckrosdammsparken med omgivning ensamt bevaras i konserverat tillstånd.
Men som sagt, i GP-artikeln skriver emellertid Aronsson som representant för Kommittén för stadskulturparken Näckrosdammen. Den är sammanslutning av närboende som med stor frenesi försöker påverka Göteborgs Universitets planer på en utveckling av Campus Näckrosen. Inte sällan har tonläget varit högt och inte sällan har det getts sken av att själva Näckrosdammen är hotad och att parken ska skövlas; "inom en inte alltför avlägsen framtid (kommer parken) i bästa fall reduceras till själva dammen med en liten gångväg runt om och kanske en liten 'utvecklad och förädlad' sandlåda" och representanter för kommittén har till och med föreslagit att campusutvecklingen istället placeras i Angered. Detta ger kanske en något rimligare förklaringsmodell till Aronssons ställningstagande för omvägen till Götaplatsen. Han klargjorde i den efterföljande diskussionen att det inte bara handlade om att omgivningen inte ska påverkas rent fysiskt, det finns även en önskan om exklusivitet där parken ska skyddas mot resenärer som kan skada möjligheten till "återhämtning och kontemplation". Det är jättebra att Aronsson har ett stort engagemang i utvecklingen av sin närmiljö, men ett tänkande som går något mer i linje med allmänintresset vore kanske att istället tillgängliggöra parken för många fler av stadens och regionens invånare. Vad vore då smartare än en stationsuppgång i direkt anslutning?
Tvärtom vad man kan få för sig när man läser insändarna så har Näckrosdammen eller parken i sig aldrig varit hotade. Det inringade området är inte aktuellt för ny bebyggelse utan fredad parkmark.
Så vad är en rimlig avvägning?
För de första är det en gammal hederlig planeringssynd att försöka styra människor till platser, stråk och särskilda beteenden. Lockelsen att försöka få liv i en dysfunktionell plats genom tvångsförflyttning är stor, men det är likväl svårt att förstå hur det kan få ske på bekostnad av en påtaglig försämring av tillgängligheten för en betydande andel resenärer. Som arkitekten och stadsplaneraren Andrés Duany förtvivlat uttryckte det under en föreläsning "Folk gör mig helt galen, för de gör aldrig som jag planerat att de ska göra." (fritt översatt) Det är betydligt mer sympatiskt att ge människor frihet att välja sin egen väg i livet istället för att tvinga dem till Götaplatsen. Jobba hellre med platsen i sig, för bara den blir tillräckligt intresseväckande på egna meriter så kommer den garanterat dra folk – och kanske en och annan Västlänkenpendlare frivilligt tar vägen där om.
För det andra är det svårt att inte se behovet av en uppgång som ger kortast möjliga resvägar. För uppgången vid Artisten som är rakt upp från perrongen får ingen en omväg. Vid placering på Götaplatsen får en betydande andel resenärer en längre gångväg. Lika lite som vi kan planera staden endast för söndagsflanören, kan vi inte heller låta resan genom en +20 miljardersinvestering sluta i en gångtunnel som enbart är optimerad för konsertbesöket på lördagskvällen. Det finns en lockelse i de speciella platserna men fokuset måste alltid först och främst vara att planera för folks gråa vardag till och från hemmet och arbetet – varje dag. Det är kanske inte så rock'n'roll som att planera monumentala parker och platser, men det är i vardagen 99% av våra liv utspelas.
Så det behövs åtminstone en uppgång vid Artisten. Eftersom att stationsuppgången framförallt blir på en cykelparkering och möjligen påverkar en bit av en bergsbrant med några träd är det tveksamt om "ingreppet" ens kan benämnas "betydande". Speciellt inte när det ställs i relation till det som fås ut av den kortare gångvägen. Sedan kan alltid vi diskutera om det behövs en uppgång även vid Götaplatsen. Men frågan är om inte pengarna då hellre ska läggas på att arbeta med sträckan ovan jord som många fler passerar. Transportsträckor, vare sig de är i tunnel eller längs döda fasader på Skånegatan, är inte främjande för de besökare som kan tänkas vilja ta en (kulturell?) promenad i området. Tanken på att människor inte vill gå utomhus är lika bisarr här som när det används som motiv för att riva av Valhallabadet.
Idag är Fågelsången mellan Artisten och Götaplatsen en enformig passage utan några målpunkter. Går det att öppna upp Artisten? Gå det att få in några vettiga funktioner i de där trekantiga ödeytorna som Artisten lämnar mot gångstråket? Går det att bygga i branten på andra sidan gångvägen? Går det att skapa ett gaturum med ett pärlband av intressanta målpunkter?
Sedan ska man kanske inte heller vara så rädd för att rama in Näckrosdammsparken igen. Vid Göteborgsutställningen 1923 kantades parken av betydligt fler byggnader. En inramning kan ge ytterligare en kvalitet till parker vilket inte minst Central Park i New York visar.
Göteborgs utställningen 1923 med med en betydligt mer inramad park.
Inramning i Central Park, New York City.
En översättning till göteborgsförhållanden skulle kunna vara att stationsuppgången kompletteras med några verksamhetslokaler och bostäder. Verksamhetslokalerna kan serva närboende, studenter och barnfamiljerna vid lekplatsen med fika och en bit mat. Bostäder ger ögon på platsen och ökar tryggheten i parken, inte minst för barnen och under de många mörka timmar vi har i vårt land. Vill någon nödvändigtvis uppleva total omslutelse av grönska mitt i centrala Göteborg kan denne fortfarande dra sig till parkens del mot Trollspisberget. Det är ett sätt att arbeta i termer av utveckling av parken genom tillförande av nya kvaliteter istället för programmatiskt bevarande.
Försiktig inramning av Näckrosdammen Park, Gothamburg City. Grön och trygg.
YimbyGBG om: stadsplanering, näckrosdammen, campus näckrosen, västlänken, artisten, götaplatsen, station korsvägen
Bloggar om: stadsplanering, näckrosdammen, campus näckrosen, västlänken, artisten, götaplatsen, station korsvägen