Igår rapporterade GP att räddningstjänsten haft synpunkter på ett antal landshövdingehus. Det var dörrar som behövde tätas och trapphus som behövde säkras. Att åtgärda problemen skulle enligt uppgift kosta ca 2 miljoner kronor. I normala fall hade detta inte blivit någon nyhet. Ingen hade kommit på tanken att att riva kvarteren, göra mer än hundra människor bostadslösa och anlägga markparkering på tomten, för att slippa fixa brandskyddet. Men det här är inte vilka kvarter som helst.
Det här är nämligen de märkliga kvarteren i Gårda, där det verkar ha öppnats ett mentalt maskhål i rumtidsväven. Politiker och byråkrater som kommer i närheten sugs ofrånkomligen in och skickas tillbaka 40-50 år i tiden. Landshövdingehus med billiga bostäder och lokaler i botten, ett levande civilsamhälle och alternativa livsstilar blir som genom ett trollslag sanitära olägenheter. Parkeringsgarage och markparkering å andra sidan får helt plötsligt ett gyllene skimmer och beskrivs i lyriska ordalag.
Av någon outgrundlig anledning diskuteras bara två alternativ. Antingen att riva allt för att göra p-plats av alltihop. Eller att k-märka husen och lyxrenovera dem. D.v.s. antingen kremering eller balsamering. Det verkar vara de enda tänkbara alternativen. Varför har man så svårt att förstå detta område som en urban ekologi, som en urban process? Det handlar ju inte om själva husen, utan om livet i och mellan husen. Varför är det så extremt omöjligt att se det urbana värdet, och den urbana potentialen, i just den process som området befinner sig i?
Landshövdingehus eller parkering. Vilket ger mest urbant värde?
Jag menar inte detta på något flummigt urbansociologiskt sätt. Jag menar rent konkret. Rent materiellt. Allt kostar pengar. Oavsett om man river, bevarar eller tar till vara. Enligt Skatteverkets allmänna råd så beräknas rivningskostnaden för ett hyreshus till ca 250 kr/kbm eller 700-1000 kr/kvm. De två landshövdingehusen har en bruttoarea på kanske 7000 kvm (lågt räknat, utan källare och vind). Det ger alltså en rivningskostnad på mellan 5-7 miljoner. Sedan tillkommer kvarteret norr om dessa, där bara lokalytan uppgår till ca 4000 kvm. Vilket ger en rivningskostnad på ca 4 miljoner. Rivningen kommer alltså att kosta någonstans mellan 9 och 11 miljoner, vilket förmodligen är lågt räknat. Vi ökar bostadskön med ett hundratal personer och slår sönder ett fungerande civilsamhälle. Men å andra sidan får vi en stor markparkering som kan dra in stålar och en möjlighet att bygga ett parkeringsgarage.
Att totalrenovera och "bevara" husen skulle förmodligen bli dyrare än att riva. Hur mycket är svårt att säga. Men hyrorna skulle med all sannolikhet höjas avsevärt och många av de boende skulle vara tvungna att flytta. Å andra sidan skulle kanske en sådan gentrifiering kunna ge positiva effekter på stadslivet, underlag för verksamheter etc. Ser man samtidigt till att skapa prisvärda bostäder på andra ställen i stadsdelen så skulle kanske de negativa sociala effekterna mildras.
Sedan har vi det tredje alternativet. Det som man av någon anledning inte vill prata om. Att helt enkelt göra grundläggande service och låta husen stå kvar (vilket enligt uppgifterna i GP kommer att kosta ungefär lika mycket som att riva dem). Bara låta husen stå kvar. Fixa till det som måste fixas. Inte låta lägenheter stå tomma, utan hyra ut dem till de som vill ha dem. Låt de som vill hjälpa till att ta hand om husen göra det. Komplettera bullerskärmen på den "fina" Örgrytesidan med en bullerskärm även på den här sidan. Låt Gårda leva och utvecklas i all enkelhet. Acceptera att livet har lite skit i hörnen och att staden aldrig är färdig och statisk.
Med rätt planering kan Gårda bli en del av en utökad, variationsrik och värdeskapande innerstad. Det finns gott om dysfunktionella kontorshus och parkeringsgarage i stadsdelen att omvandla till spännande och levande blandstad. Det borde vara utmaningen. Inte att riva det som fungerar och ersätta det med mer markparkering.
För det är inte hela världen om hus måste rivas ibland. Men vi ska inte riva för mycket på en gång. Och de hus som försvinner måste ersättas med något bättre (och definitivt något bättre än markparkering). Det är det som är det urbana löftet. Det är det som gör att vi kan försonas med världens, och stadens, förgänglighet. Vetskapen om att vi lämnar en bättre värld, och en bättre stad, till de som kommer efter oss.
Läs vad Yimby har skrivit om Gårda tidigare...
YimbyGBG om: göteborg, arkitektur, stadsplanering, gårda, rivning, blandstad
Bloggar om: göteborg, arkitektur, stadsplanering, gårda, rivning, blandstad