I kapitlet ”Vad ska vi bygga?” diskuterar Ola Andersson kort vikten av att bygga rätt sak på rätt plats. Att bygga nya stationssamhällen ännu längre ut på tunnelbanelinjerna är inte rätt väg. Han kritiserar också den regionala utvecklingsplanen RUFS för att vilja sprida ut förtätningen på regionala kärnor, eller ”storskaliga förorter” som han kallar dem. Istället bör huvudprincipen vara att förtäta staden inifrån och ut med flerbostadshus och komplettera existerande perifera förorter med enbostadshus.
Nästa kapitel heter ”Hur bygger vi rättvist?” och där argumenterar Andersson emot det ofta upprepade kravet på att ”bygga billigare”. Enligt Andersson har Sverige inget behov av ”social housing”-bostäder. Vi har egentligen redan alla verktyg vi behöver, i form av kommunalt planmonopol, kommunala byggbolag mm. Men vi använder dem inte.
“
Problemet är inte att systemet i sig inte längre skulle kunna fungera. Problemet är att kommunerna inte längre tar ansvar för bostadsförsörjningen. Istället har uppgiften lämnats åt något som varken har intresse eller verktyg för detta, och som inte heller kan ställas till svars. Marknaden kan mycket, men den har aldrig kunnat garantera medborgarna rätten till bostad.
Marknaden bygger på risktagande. Den garanterar varken att alla får tak över huvudet eller att det finns boende till alla bostäder. Efter den ekonomiska krisen 2007-2008 finns Europa 3,4 miljoner tomma bostäder, samtidigt som det fanns 4,1 miljoner hemlösa.
”
Marknaden bygger på risktagande. Den garanterar varken att alla får tak över huvudet eller att det finns boende till alla bostäder. Efter den ekonomiska krisen 2007-2008 finns Europa 3,4 miljoner tomma bostäder, samtidigt som det fanns 4,1 miljoner hemlösa.
Istället för att subventionera fram billiga bostäder borde subventionerna riktas direkt till dem som inte har råd att hyra, som bostadsbidrag. Men idag subventionerar man istället de som redan äger bostäder genom ROT-avdraget. 2009 kostade ROT-avdraget staten 13 miljarder kronor.
Andersson förespråkar också att man ska stoppa ”lyxrenoveringar”, dvs. omotiverat standardhöjande renoveringar i hyreshus. Särskilt inom allmännyttan är det viktigt att hålla tillbaka de standardhöjande renoveringarna. Där borde det också vara lätt gjort, eftersom de är politiskt styrda. Istället för att försöka ”lyfta” utsatta områden genom kraftiga renoveringar så bör man enligt Andersson bygga enbostadshus i dem, för att höja attraktiviteten.
I bokens sista kapitel, ”Vem skall göra vad?” diskuterar Andersson vad vi alla, var och en, kan göra för att komma till rätta med bostadsbristen. Byggbranschens främsta ansvar är att bygga bra: ”Lösningen på bostadskrisen är inte industriell produktion till låg kostnad någonstans där ingen vill bo och marken därför är billig. Skall vi i byggsektorn bidra till en lösning på bostadskrisen måste vi bygga nya hus som är lika bra som de gamla”.
Politiker i riksdag och regering ska ta kommunpolitikerna i örat och se till att de följer grundlagen men också ta bort de många hinder som dagens bygglagstiftning ställer upp vad gäller t.ex. buller. Man ska också hålla ordning på Trafikverket så att de bidrar till ett hållbart stadsbyggande, istället för att göra stora satsningar på stadsutglesande infrastruktur.
Politiker i landsting och region ska se till att det finns en fungerande regional planering och styra kollektivtrafiksatsningar så att en mer sammanhängande stadsstruktur befrämjas.
Kommunala politiker ska sluta vänta på initiativ från privata exploatörer utan istället se till att kommunen själv tar fram planer för stadens tillväxt.
Kommunala tjänstemän ska inse att deras främsta uppgift är att se till att bostadsbyggandet håller jämna steg med befolkningsökningen. De ska också idka en rejäl dos ödmjukhet:
“
Uppfattningen att det inom plan- och byggområdet är de kommunala tjänstemännens privilegium att styre efter eget tycke, smak och personliga preferenser är utbredd på många håll. Likadant är det, på vissa håll, med uppfattningen att politiska beslut kan ignoreras om de inte stämmer överens med den expertis tjänstemännen uppfattar att de har. I längden är det förödande. Det leder till att politikerna tappar förtroendet för sina tjänstemän, och till illa grundade beslut. Detta ökar inte bara förtroendeklyftan mellan politiker och tjänstemän, utan också mellan de kommunala myndigheterna och medborgarna.
”
Och vad kan vi medborgare göra? Först och främst kan vi kräva vår rätt att få flytta vart i landet vi vill och att få en bostad. Vi kan rösta på politiker och partier som vi tycker tar ansvar för bostadsfrågan. Vi kan starta nätverk, namninsamlingar och protestmöten och försöka påverka politiken den vägen. Andersson betonar också att medborgarna har ett ansvar att inte överklaga eller försvåra byggande på rent egoistiska grunder. Det är bara när det finns ett uppenbart allmänintresse att försvara som det är legitimt att sätta käppar i planeringshjulen.
“
När staden växer måste vi utnyttja tillfället att bygga en större, bättre, och skönare stad där alla medborgares rätt till ett eget hem är tryggad. Att det finns en lösning på bostadskrisen är uppenbart. Här har jag beskrivit ett sätt, det finns naturligtvis andra. Men det löser sig inte av sig själv, inte heller kommer marknaden att lösa den åt oss. Bara vi och vårt eget engagemang kan lösa bostadskrisen.
”
Så avslutar Ola Andersson Hitta hem och med det avslutas också Yimbys studiecirkel. Tack och hej!
YimbyGBG om: stockholm, stadsplanering, arkitektur, bostadsbrist, ola andersson, hitta hem
Bloggar om: stockholm, stadsplanering, arkitektur, bostadsbrist, ola andersson, hitta hem