Hitta hem: Ett fall 2

Etta på 10kvm i Vasastan, Stockholm. Såldes för 1.625.000 kr för ett år sedan.

I det tredje kapitlet i Hitta hem, som fått titeln ”Vem betalar?”, diskuterar Ola Andersson hur hushållen själva betalar för den allt mer överhettade bostadsmarknaden. Men inte med egna pengar, utan genom lånat kapital. Hushållens allt högre belåningsgrad har oroat många bedömare, bland annat Riksbanken. I december 2013 snittade svenska hushålls skulder på 170 procent av deras disponibla inkomst. Problemet är framförallt knutet till storstäderna. 2007 stod Stockholms län för 30 procent av de svenska hushållens skulder. Bland yngre stockholmare ligger skuldsättningen i bolån på fyra gånger årsinkomsten. Anledningen till att det fortfarande inte kommit någon krasch på bostadsmarknaden är att det fortfarande är brist på bostäder.

Andersson gör tankeexperimentet att vi istället för att låna till bostadsköp hade använt kapitalet till att bygga nya hus åt oss själva. De befintliga bostäderna hade funnits kvar men dessutom hade det tillkommit nya. Hade stockholmarna använt sina pengar till att bygga nya bostäder, istället för att köpa gamla, hade det inte funnits någon bostadsbrist.

Det fjärde kapitlet, "Vilka tjänar på bostadsbristen?", handlar som titeln avslöjar om att "follow the money". Vilka är det egentligen som vinner på att det råder bostadsbrist? Andersson lyfter fram några nyckelaktörer:

1. Mäklarna. Att de tjänar på bostadsbristen är förstås uppenbart.



2. De stora bostadsproducenterna. De fyra stora byggföretag som dominerar svensk byggsektor (NCC, Peab, Skanska och JM) har inget intresse av att bygga bort bostadsbristen. Deras lobbying handlar främst om att skapa ekonomiska fördelar för sig själva. Till exempel enklare byggregler och satsningar på att sänka produktionskostnaderna. Enligt Andersson göra sådana förändringar föga för att lösa bostadsbristen, utan syftar främst till att underlätta för byggoligopolet. Ett annat exempel är kraven på att snabba upp planprocessen. Enligt Andersson är inte problemet att planprocessen är för långsam, utan att den tar för små bitar i taget, enstaka hus eller kvarter i detaljplan. Det som behövs är istället stadsplaner, som tar stora, långsiktiga grepp om planläggningen. Just behovet av övergripande stadsplaner är som bekant något som Yimby lyft fram många gånger under åren, bl.a. i Lindhagenplanen 2.0.



Lindhagenplanen 2.0

3. Bankerna. Hushållens skuldsättning är en stor vinstaffär för bankerna och de har ett påtagligt intresse av att undvika sjunkande bostadspriser (och en eventuell krasch). Sveriges ekonomi är starkt beroende av bostadsmarknaden, vilket gör finansministern till en central aktör i sammanhanget. Andersson säger till och med att de stora bankernas och finansministerns intresse för höga bostadspriser kan vara den viktigaste förklaringen till bostadskrisen.



4. Fastighetsägarna. Andersson skiljer på två typer av fastighetsägare, de som bor i sin egen fastighet och de som hyr ut till andra. Båda vinner på höga bostadspriser, men det är framförallt den senare kategorin som har mycket att tjäna på bostadsbristen. Det stora hindret för deras vinster är dock hyreslagstiftningen, som begränsar hur höga hyror som får tas ut. Därför kämpar fastighetsägarna hårt för att det ska införas marknadshyror. Marknadshyror skulle enligt Andersson riskera att skapa en social katastrof, där stora delar av befolkningen skulle förlora sina bostäder. Därför behöver man vara väldigt säker på att marknadshyror skulle leda till ett kraftigt ökat bostadsbyggande för att våga genomföra en sådan reform.

Andersson hävdar dock att det inte finns något som tyder på att friare hyressättning skulle leda till att bostadsbristen byggdes bort. Han jämför med bostadsrättsmarknaden där det råder fri prissättning men där nyproduktionen trots detta är låg. Andersson menar också att fri prissättning sannolikt påverkar bostadsrättsproduktionen mer än hyresrättsproduktionen, eftersom de olika upplåtelseformerna skiljer sig åt vad gäller underliggande ekonomiska drivkrafter. Om bostadsrättsproduktion liknar varutillverkning för försäljning så är hyresrättsproduktionen mer att likna vid kapitalförvaltning. Hyresrättsproduktion är mer långsiktig och passar färre aktörer.

Andersson konstaterar att det vore bra om bostadsmarknaden verkligen fungerade som en marknad, men att det samtidigt är uppenbart att den inte gör det och att den inte kan göra det. Både på grund av oligopolet inom byggsektorn men också på grund av att bostäder, till skillnad från de flesta andra varor, inte är flyttbara.

YimbyGBG om: stockholm, stadsplanering, arkitektur, bostadsbrist, ola andersson, hitta hem

Bloggar om: stockholm, stadsplanering, arkitektur, bostadsbrist, ola andersson, hitta hem